hemlängtan

Har hört många gånger att julen är den tid då de flesta får hemlängtan och då det är som jobbigast, skulle ljuga om jag sa att det inte var något som skrämde mig. Visst kändes det tomt efter avslutade skypesamtal, att veta att hela släkten är samlad när man själv sitter här, ensam och så otroligt långt bort från folk som betyder så mycket. Fast nu när julen är över kan jag säga att hemlängtan för mig inte blev så farlig alls, tror det till stor del var för att jag hade det så bra här så att jag inte riktigt kände att jag behövde längta efter något annorlunda.

Hemlängtan känns iallafall som något som blivit en rätt så liten del av det här året, visst har det funnits där ibland men det har alltid varit överkomligt. Skrev det här inlägget för sisådär två månader sedan men postade det aldrig:

De flesta dagar här mår jag riktigt bra, men såklart är det inte alltid så. Idag är en sån där dag då jag saknar Sverige. Ibland är det självklarheten jag saknar, hur självklart och enkelt allting är när det är som det alltid varit och man kan ta saker för givet. Fast mest saknar jag att vara så nära de jag älskar. Att inte behöva gå längre än andra sidan huset för att ge mina föräldrar en kram. Att ha mina underbara vänner inom cykelavstånd och kunna träffa dem när jag vill. Förut hade jag inte varit borta från mina föräldrar i mer än en vecka, men nu har det plötsligt gått tre månader och det kommer att dröja 8 till tills jag får träffa dem igen. Hade läst om utbytesstudenter som haft sån hemsk hemlängtan och mått så dåligt att de givit upp och avbrutit sitt utbytesår. Tror då aldrig att det skulle kunna bli så mycket för mig, men innan jag åkte hit var jag rädd för hur mycket hemlängtan jag skulle få. Det har gått bättre än jag trodde och trots att det funnits stunder då allt jag velat ha var en stor kram från mamma. Är glad att jag kommit så nära min v-familj att jag känner att jag kan prata med dem. För tror det hade varit värre ifall jag hade behövt få runt här och låssas som att jag mådde på topp hela tiden.